STRESS OCH ORO I KUBIK

Det var en vanlig söndag när hon insåg att det inte längre gick. Oron hade ätit upp i princip varenda minut av helgen. Hon hade lett och varit trevlig både under makens födelsedagsfest på lördagen och barnkalaset hos bästa vännerna på söndagen. Men så fort hon hade haft en egen stund (vilka inte varit så många) hade tårarna forsat ur henne. På med mer smink och sen ut till de andra igen. Ingen skulle se, allra helst inte barnen.

Hennes man visste men sa inget. Det störde henne från början, men nu hade hon givit upp på hans EQ. Han körde bara på, så det fick väl bli så. 

Men vart skulle hon vända sig för nu gick det inte längre. Hon scrollade planlöst genom sina sociala medier. Fastnade på Heja Livet och läste inlägg om en mamma som förlorat sin son i en drogrelaterad historia, om en kvinna som lämnat sin man och nu stod som den ekonomiska förloraren, om en arbetsgivare som saknade personal och bad om stöd för att uppgradera synen på vård- och omsorgsyrket. 

Så pang visste hon, när hon såg ett anonymt inlägg, vad hon skulle göra. Hon skrev texten till ett inlägg. Hon berättade om sin situation och undrade om det fanns någon annan som kände igen sig. Det tog flera timmar innan hon vågade posta. 

Först på måndagen, på väg till jobbet med oron som en knuten näve i magen, hann hon ta upp telefonen och scrolla lite. Hon hade stängt av alla notiser efter att ha läst en artikel om hur sociala medier förstörde nervsystemet på något vis. Hon hade tyckt att de olika råden lät kloka men kunde bara sträcka sig till att ta bort notiserna på Facebook och Instagram. Resten hade hon släppt på grund av stressen. 

Hon fick en riktigt kick i maggropen när hon öppnade Facebook. Hon hade sjukt många aviseringar. Gick in på dem och såg raddan av svar från Heja Livet. Hon slog snabbt igen telefonen igen. Hjärtat slog på högvarv och hennes hjärna kokade över. 

Det var först på lunchen som hon lugnat ned sig så pass att hon vågade titta vidare. 

Hon hade fått 345 gilla-markeringar och 49 kommentarer. Hon började läsa. Så många som kände igen sig, flera som kom med råd och några som rekommenderade terapeuter.

- Hallå!! rösten lät gäll och uppfordrande.

- Oj, förlåt, hon släppte blicken från sin telefon och tittade upp på sin kollega som stod där med en irriterad uppsyn.

- Jag har försökt att prata med dig i flera minuter och nu ringer leverantören på vårt projekt och skriker för du har glömt att skicka in kartorna.

- Nej, hjälp, förlåt...hon kastade sig upp från stolen varpå hennes tallrik for i golvet med en skräll.

- Jävlar, skrek hon högt.

Väl inne på sin kontorsplats skickade hon snabbt iväg de missade handlingarna och skrev ett förlåt på den interna mejlen till kollegan. Sen gick hon tillbaka till kommentarerna som växt på sig efterhand. Hon var helt tagen av stödet och den goda tonen på sidan. Snart hade hon hittat två metoder och två terapeuter som kändes rätt och bra. Nu skulle det kanske vända?

- Välkommen, terapeuten lade handen på sitt hjärta och tittade rakt in i hennes ögon.

- Tack, svarade hon lite osäkert.

- Slå dig ned, terapeutens hand svepte genom luften mot en generös blommig divan.

Hon satte sig lite försiktigt och genast sade terapeuten:

- Känn dig som hemma, sätt dig eller lägg dig så skönt du kan...du bestämmer.

Hon lade sig ned och utstötte en djup suck.

- Vad har du med dig till mig som du vill undersöka, frågade terapeuten.

- Alltså, jag vet inte exakt...men jag är så stressad och orolig jämt..och jag kan inte prata med min man för han har fan inga hjärnceller för EQ..eller förlåt det var taskigt men faktiskt delvis sant...våra tre barn är urgulliga men jag orkar inte med allt omkring dom längre känns det som...ja du vet, väcka, pusha på för att dom skall hinna, köra till träningar, kollar på matcher, vara aktiv med deras kompisars familjer...våra vänner...alla middagar....aaaaaah...städa, jag hatar att städa...jag hinner aldrig och sen är det mannen då, han är ju som en stor bebis...typ där..där är jag och håller på att gå sönder..kan du hjälpa mig? 

- Det låter som att du är mitt uppe i det berömda hamsterhjulet, med allt vad det innebär. Vad säger du om det som en rubrik på det du beskriver?

- Eh...ja kanske...men det låter så förenklat...jag tycker att min situation är mer komplicerad än så..., hon låt både lite irriterad och uppgiven i sitt svar.

- Vi behöver förenkla för att göra din situation greppbar, först. Håller du med om att det skulle kunna vara en förenklad rubrik på din livssituation?

- Ja men det skulle jag verkligen göra, det tar liksom aldrig slut..jag bara springer och hinner aldrig ikapp..ja, det stämmer faktiskt.

- Vad skulle du önska hände? 

Hon skrattade till och sa lite skämtsamt:

- Att jag trillade ur det där förbannade hjulet.

Sen kom tårarna med full kraft. Hon grät och grät, som att det aldrig skulle kunna ta slut. 

Terapeuten sa;

- Låt det vara som det är, försök inte stopp dig, gråt så länge du behöver, jag är här. 

Gråten pågick i stort sett hela timmen, med små avbrott när hon hulkande kuna säga saker som:

- Jag är så trött.

- Jag är så ledsen.

- Jag känner mig så ensam.

- Jag är jämt stressad och orolig.

- Ingen bryr sig om mig.

- Jag skäms så mycket över att jag inte är mer vuxen.

Terapeutens respons på alla hennes uttryck var med en fråga;

- Hur känns det när du uttrycker det?

Vilket fick hennes gråt att accelerera igen. De sista 15 minuterna kunde de dock samtala mer konkret trots att snyftningarna avlöste orden.

- Det var en rejäl utrensning du gjorde där, sa terapeuten och lät uppmuntrande.

- Jag är helt slut, skrattade hon till, fast på ett helt annat sätt än innan.

- Hur känns det att vara du nu?

- Det känns skönt faktiskt, som att jag slappnat av mer.

- Och om du tänker på din livssituation, hur känns det då i dig?

- Oj, nu spände jag mig lite känner jag...men ändå inte lika förtvivlat som innan. 

Hon låt lite förvånad och terapeuten lät henne vara kvar i tystnaden en stund innan hon responderade.

- Så vad är det du känner att du skulle behöva från mig nu?

Hon svarade inte genast utan lade handen på magen och funderade en stund. Det var skönt att ligga ned och låta blicken zooma ut i det rosamålade taket. 

- Jag vet faktiskt inte, svarade hon efter en stund, med en suck, jag vet verkligen inte. Är det konstigt eller?

Terapeuten skrattade till lite lätt, lade handen lätt på hennes axel och sa:

- Absolut inte konstigt, mera helt i sin ordning skulle jag säga. Nu kan vi börja sortera.

- Det låter underbart svarade hon snabbt. Sortera, det älskar jag! Men jag hinner aldrig ikapp...

- Låt oss börja med en enklare hemuppgift, en som kanske kan kännas lite belastande med som får oss att se vad som egentligen pågår i ditt liv. 

- Okey, säg! Hon lät stark på rösten och satte sig samtidigt upp i divanen och tittade rakt på terapeuten.

- Du får det här pappret, sa terapeuten och räckte henne pappret. 

- Som du ser är det flera spalter. Det är ett tids- och känslostudieformulär. Du skall så snart du byter aktivitet skriva tiden i den första spalten, sedan vilken aktivitet du byter till, i nästa spalt skriver du vad du känner för den..eller situationen i allmänhet, i nästa spalt skriver du vad du tänker..om du tänker något speciellt, nästa vilken energinivå du är på och i den sista spalten skriver du vad du egentligen hellre vill göra...om du skulle vilja göra något annat istället vill säga. Är du med?

- Oj det kommer aldrig att funka...eller kanske, vänta, vad händer om jag missar någon gång...för det kommer jag garanterat att göra...

- Det är en regel att du inte kommer att kunna få med allt så det spelar ingen roll. Syftet är att du skall göra dig medveten om vad du egentligen känner i ditt liv, för ditt liv under dagarna. Det är just där vi kommer att kunna lägga in stöten sen...Vi kommer också att få klarhet i vad du kan delegera, ta bort eller förändra. Vad som kommer att stå där kommer också att förändras över tid eftersom du blir mer och mer närvarande när du tvingas stanna upp mellan aktiviteterna och skriva ned...Vad tror du, kommer du att kunna genomföra uppgiften?

- Jag vill tro det, svarade hon med ögonen ännu på pappret.

- Jag vet att du kommer att klara det för när du känner att du vill ge upp så skickar du mig ett mejl och hjälper dig med påminnelsen om varför du gör uppgiften.

Hon skrattade till och sa;

- Varför gör jag den då, kan du påminna mig igen?

- Du gör den för att bli medveten om vad du valt in i ditt liv som gör dig illa, vad du inte gör som du behöver och den hjälper dig att stanna upp och bli mer närvarande. Just det sista kommer att vara det viktigaste för dig framåt..att bli mer närvarande i ditt liv eftersom det, som du ju vet, inte går i repris.

- Okey, jag är såld...jag läste på Heja livet att du sagt till en kvinna att alltid påminna sig om att det som sker nu är "ditt liv". För henne hade det gjort hela skillnaden. Jag tyckte så mycket om det och tror att det var just därför jag valde att söka upp dig.

- Precis som det som sker nu är ditt liv och mitt liv på samma gång. En vald aktivitet som vi båda är närvarande i och fullt ut involverade i. Framöver kommer flera situationer som du till nu inte gillat bli såna som du involverar dig i och inte försöker få att passera så snabbt som möjligt. Det är då du kommer att inse att "Det här är mitt liv". 

- Jag älskar det, utbrast hon och tittade terapeuten rakt in i ögonen, jag älskar verkligen den utgångspunkten. Jag har ju valt att skaffa barnen, köpa huset, leva med min man, tacka ja till jobbet, vara fotbollsmorsa och allt det andra. Jag har ju valt det...så coolt..det är ju mitt liv och det kan ändras om jag inte vill mera...alltså det här är så stort. 

De avslutade mötet och redan nästa dag kom ett mejl till terapeuten med orden...

"Hej!

Jag har glömt bort varför jag skulle göra övningen.

Kan du snälla skriva det så jag kan gå tillbaka till ditt svar varje gång jag glömmer.

Med vänlig hälsning,

S"

Svaret fick dröja några timmar med såg ut såhär:

"Hej S!

Vad härligt att du hör av dig för en påminnelse.

Det här är ditt liv, det du hittills har valt att stoppa in i det och nu skall du ta reda på vad som pågår i det så vi kan börja sortera i vad du egentligen vill ha där och inte.

Varma hälsningar,

H"