PASSION

- Kärleken för henne har liksom sinat. Det känns så jävla jobbigt att jag helst vill lämna allt, ja alltså allt vi byggt upp, på grund av det. Det är som att allt sitter kopplat ihop med henne.

- Så hur menar du att kärleken har sinat?

- Jag känner ingen passion längre, sa han väldigt uppgivet.

- Vad betyder det ordet för dig, frågade terapeuten nyfiket.

- Passion…ja att man vill ha sex…ja det är väl det, svarade han lite förvirrat.

- Okey så förstår jag dig rätt att du inte vill ha sex med din partner gör att du vill lämna henne …och barnen? Terapeuten hade en helt neutral, lite lätt nyfiken stämma.

- Alltså det är inte jag som inte vill, det är hon. Han svarade med en lite irriterad stämma.

- Aha, sorry, då har alltså hennes olust till sex släckt din lust att vara tillsammans med henne, stämmer det?

- Eller, ja..nej vänta, det var inte vad jag sa. Svarade han förvirrat igen.

- Så igen vad du menar har hänt och vad du känner att du behöver göra på grund av det, svarade hon varmt.

- Okey, min fru slutade vilja ha sex med mig efter vårt tredje barn, hon skyllde på att hon hade ont i underlivet. Det var helt okey för mig till en början. Men nu har det gått två år och jag tror inte att hon gillar mig längre. Hon tar aldrig på mig och hon är mer upptagen av barnen än av att vilja vara med mig. Alltså missförstå mig rätt nu, jag vill visst att hon skall vara med barnen men jag vill ju att hon skall vilja vara med mig också.

- Aha, jag förstår, men jag undrar om ni pratar om det?

- Vaddå pratar menar du? Svarade han lätt irriterat.

- Om vad hon vill och hur hon känner och hur du känner och vad du vill, tänker jag.

- Nej inte längre. Hon är bara sur på mig.

- Jag har en fråga till, du säger att hon är upptagen av barnen. Är inte du det också?

- Nej hon släpper inte in mig, svarade han kort och uppgivet.

- Okey, på vilket sätt menar du?

- Hon säger att jag inte gör rätt och så, svarade han med huvudet lätt nedböjt.

- Aha, det är nog en rätt vanlig fälla, men vad pratar ni om med varandra då, frågade terapeuten.

- Jaa du, mest om saker som hon vill att jag skall göra..och att hon är arg på mig för att jag inte hjälper till. Han var arg nu.

- Okey. Jag tänker att du kan känna dig ensam om det är så, stämmer det.

- Nej jag känner mig inte ensam, jag känner mig som att det är för många människor omkring mig som inte är nöjda med mig, svarade han surt.

- Är det fler än din fru som inte när nöjd med dig, frågade terapeuten mjukt.

- Ja typ alla, alltid. Jag får aldrig höra att ngn är nöjd, bara att jag kan bättre.

- Så alla, säger du? Vilka är alla?

- Jobbet, hemma, mina föräldrar, i skolan när jag var yngre, på hockeyn…ja alla.

- Okey nu får vi flytta fokus lite, du säger att ingen är nöjd med dig, är du det?

- Vaddå, är jag det?

- Är du nöjd med dig själv undrar jag?

- Nej fan heller, hur skulle jag kunna vara det när alla är så missnöjda jämt.

- Får jag säga en sak som kan låta elak men som är för en god saks skull? Terapeuten frågade med ett litet leende på läpparna.

- Ja det får du väl svarade han lite uppgivet, men med ett trött leende på sina läppar.

- Bra, det jag säger nu kan låta som att jag påstår det men det är faktiskt en fråga. Här kommer det: Det låter som att du tycker väldigt synd om dig själv, stämmer det?

- Herregud…

- Vad menar du med det, frågade terapeuten lugnt.

- Alltså herregud det säger min fru ständigt till mig, svarade han suckande.

- Och vilken är din respons?

- Det är fan sant, även om jag hatar att erkänna det, svarade han lite irriterat men med ett leende på läpparna igen.

- Så där har vi det vi skall jobba med. Du skall få ta ansvaret att göra dig själv osynd om. Vill du det?

- Ja det vill jag, om det garanterar att det när hemska känslan av att vara värdelös kommer att sluta upp, svarade han trött.

- Jag garanterar inget, men jag har en god ide om vad vi skall göra och vart det kommer att kunna leda, det brukar båda gott, svarade hon myndigt.

- Okey, det är iallafall bättre än ingen garanti. Så vad är problemet och vad skall jag göra åt det menar du? Han var mer pigg nu och lutade sig lite lätt fram.

- Problemet är att du lagt ifrån dig makten att ta ansvar för det som är viktigt för dig och lagt den hos andra som godtyckligt kan ha åsikter om dig, som då blir din verklighet. Det skall vi jobba med på det viset att vi skall titta på din livsåskådning, dina drömmar och vad det är du vill bidra med i din familj…till en början alltså. Sen blir det dags för leverans. Då är det inte lika lätt..det är då det är smart att ha en person som står på ens sida…ja jag alltså, svarade terapeuten skrattande.

- Det låter intressant, men du vad betyder livsåskådning?

- Jag undrar vad du tror om livet, varför du är är på jorden, om du tror att något händer efter döden osv.

- Ojsan, stor fråga…jag är fan ateist..jag tror absolut inte på någon gud eller själavandring eller så. Jag tror att det blir svart när jag dör.

- Okey, så om du bara är här just nu, innan det blir svart någon gång i framtiden, vad vill du använda livet till då?

- Oj det är inga enkla frågor du ställer, sa han med en suck. Ja vad vill jag då? Jag vill ha roligt…ha lite bättre ekonomi så vi kan göra mer saker…jag vill lära mig att flugfiska, åka mer skidor…köpa en mountainbike och en enduromotorcykel..jag vill lära barnen att gilla fjället och att vara i naturen…typ så.

- Det låter väl som ett härligt liv, svarade terapeuten med ett leende.

- Ja jag blir glad att tänka på det, svarade han.

- Så är ni mycket i naturen?

- Nej alldeles för lite, min fru gillar egentligen inte att gå hemifrån..hon tycker att vi har en så bra tomt…ja typ så..

- Har det alltid varit så med henne?

- Jo..eller nej det stämmer inte, vi träffades ju på en skidresa och i början gjorde vi massor av saker i naturen…hennes familj är också värsta naturfreaken men när hennes pappa dog så…oj, vänta det här har jag inte tänkt på…hon har varit såhär sedan hennes pappa dog ju..fan att jag inte tänkt på det innan..vilket jävla arsel jag är…han tittade argt ut i luften och slog sig på pannan med en öppen handflata…idiot.

- Stopp, vänta lite nu, säger du att din fru slutade att leva det liv hon älskar när hennes pappa gick bort?

- Ja, fast det har jag inte tänkt på, jag har mer tänkt på att det kom i samband med att vårt yngsta barn föddes…men hennes pappa gick bort några veckor innan det. Hon var så himla fokuserad på att barnet inte skulle få en massa sorg i sig så hon valde att låtsas som det inte hänt nästan.

- Pratade ni om det?

- Jag försökte iallafall, svarade han ivrigt, men hon avvisade mig och sa att allt var bra..vilket jag ju såg att det inte var…men hon ville inte prata så jag släppte det..och då kom hennes missnöje…eller i samband med allt det här började hon vara kritisk mot mig…

- Så hon har inte varit det innan?

- Nej, faktiskt inte…vi gjorde allt tillsammans..hon var min bästa vän..han började gråta..jag saknar henne så.

- Jag förstå det, svara terapeuten mjukt och lade till, jag förstå att det inte varit lätt för dig heller.

- Men det var ju inte min pappa som dog, det var hennes…

- Ja visserligen men i samband med det så dog också er vänskap…eller iallafall så lades den i malpåse.

- Usch så hemskt. Herregud vad ledsen jag är att jag inte sett det här förut.

- Det förstår jag, men du ser det ju nu, det får du vara nöjd över.

- Ja jag får väl det…men vad gör vi nu?

- Du skall få en självklar uppgift, gå hem och prata med din fru om vad du just insett och fråga henne om hon vill prata med dig en stund om det. Kan du göra det tro?

- Ja, jo det kan jag nog…jag önskar verkligen att hon kommer att svara tillbaka…och sen vill jag be om ursäkt över hur korkad jag varit…för det är verkligen förfärligt ser jag nu, när jag förstår vad som hände för henne…jag undrar om hon själv ser sambandet?

- Det är ju en bra fråga att ställa, tycker du inte?

- Jo verkligen…oj vad jag känner mig dum nu..men också oj vad jag känner att jag älskar henne.

- Så fint, verkligen fint eftersom du kom hit med en ide om att kärleken har sinat.

- Ja fy så dumt…

- Vet du, sade terapeuten och tittade honom djupt in i ögonen, sluta upp att klanka ned på dig själv, du visste inte det du vet nu..så du hade inte kunnat göra på något annat vis. Okey?

- Ja när du säger det så, svarade han lite lättad.

- Gå hem till din fru och berätta vad du har upptäckt och fråga om hon vill prata om det. Beroende på hur det går så kan ni också prata om vad hon längtar efter och vad ni kan hjälpas åt med…

- Du, jag måste börja med att be om ursäkt för jag har varit ett jävla svin, avbröt han terapeuten

- Om du känner att det stämmer så kan du absolut börja så. Det viktigaste är att du är i kontakt med det du sett nu och att du inte går in i rollen som förövaren…försök att vara i hjärtat gentemot dig själv också. Och ta det varligt, ni behöver inte prata om allt på en gång, det får vara hon som bestämmer tempot. Men jag har en sak till till dig, vill du höra den?

- Ja gärna!

- Du sa att du inte blir insläppt till att vara med barnen, minns du det?

- Ja exakt, det är däremot sant.

- Då skulle jag vilja utmana dig till att släppa in dig själv genom att börja hänga med dem mer. Vet du vad de stora gillar? Vet du vad lillan gillar?

- Ja det vet jag, jag är ju ingen psykopat eller så, bara lite strykrädd.

- Så då föreslår jag att du gör något då och då med ett barn i taget, något enkelt och hemma som just det barnet gillar, kan du tänka dig det?

- Absolut, jag längtar efter det.

- Och så kan du väl höra av dig till mig via mejl när det gått några dagar och berätta hur det går, så kan jag hjälpa dig att ta nästa steg, beroende på vad du har för resultat.

- Åh tack, det känns super. Men du skall vi komma hit tillsammans jag och min fru?

- Det skall ni inte, jag är din terapeut men kan rekommendera en kollega till din fru..det vill säga om hon själv vill ha stöd.

- Okey, jag fattar.

12 veckor och 6 möten senare…

- Jag är så nyfiken, hur gick det för er på roadtrippen?

- Det var så enormt mysigt..vi besökte vänner och var på några olika äventyr. En dag paddlade vi kanadensare och en annan var vi i en äventyrsbana. Barnen vänder sig lika mycket till mig numera..och vet du, min fru och jag har nästan helt hittat tillbaka till varandra. Det är så skönt.

- Jag är så glad för er skull och egentligen mest för era barns skull. Fatta att ha föräldrar som är bästa vänner och som inget heller vill än varandras bästa.

- Vi var hos den där parterapeuten du rekommenderade en gång innan vi åkte också.

- Kul, hur gick det?

- Han var jättebra, lärde oss en kommunikationsmetod och så fick vi en utmaning att hitta varsin aktivitet utanför familjen en dag i vecka och en tillsammans varannan vecka.

- Bra, så vad behöver du från mig nu?

- Jag vet inte svarade han glatt, kanske hörs vi efter semestern en session, så ser vi om det är något som jag behöver hjälp med då. Kan det funka?

- Absolut, svarade hon lätt. Det funkar finfint, du är alltid välkommen tillbaka om du behöver.