NEDVÄRDERAD

Hon satt stilla och tittade uppfordrande på terapeuten som satt precis mitt emot. Terapeuten tog ett djupt andetag, lade huvudet på sned och frågade;

- Vad är det som händer inuti dig?

- Vad menar du, inget, jag bara sitter här och väntar.

- Okey, terapeuten log ett varmt leende och sa, så om jag förstår det rätt har du sökt mig för att du helt enkelt söker ett livsvittne. Stämmer det?

- Ja exakt, det var precis det jag sade nyss. Hon både lät och var irriterad.

- Du låter irriterad, har jag rätt i det?

- Ja det är helt korrekt uppfattat, jag stör mig på människor som är osäkra.

- Okey, så fattar jag rätt att du uppfattar mig sin osäker, frågade terapeuten stilla.

- Nej det sa jag inte, eller jo det sa jag och ja det är du. Du sitter där och säger ingenting och det stör mig eftersom jag behöver någon som inte är rädd för mig eller som utnyttjar mig.

Hennes röst var gäll och hennes ögon skarpa.

- Vill du bli tydligare med vad det är hos mig som du uppfattar osäkert, mer specifikt alltså.

- Nej, det räcker väl med att jag säger att jag ser det? Hon lät lite mindre säker nu men framhärdade.

- Nej det räcker inte här inne i mitt rum, du behöver berätta mer specifikt vad du menar så att jag förstår. Om jag inte förstår dig så kan jag inte heller hjälpa dig.

- Jag behöver ingen hjälp, jag behöver bara ett vittne, nu var blicken och rösten skarpa igen.

- Jag hör dig, du har sagt att du behöver ett vittne men för att jag skall förstå vad det betyder för dig så behöver du förklara tydligare, både det och vad det är hos mig som du uppfattar osäkert. Terapeuten var ännu lugn och varm i sin röst.

- Herregud, jag är väl ingen barnunge heller. Jag har arbetat i 15 år som terapeut så det är inte så att du behöver förklara för mig hur det här går till..hon suckade och tillade surt, kanske skall jag bara gå nu.

- Du får gärna lämna rummet, men innan du går vill jag säga att du som terapeut känner till både projektioner som begrepp och vad som ligger bakom. Jag påstår att du har något, för dig, stort och viktigt som vill komma upp och bli transformerat och för att vara extra tydlig påstår jag att det handlar om ditt värde. Jag tror att du har kommit hit för att du omedvetet hoppades på att få hjälp med den saken. Så vad händer i dig när jag säger så om dig.

Hon höll andan och stirrade stint på terapeuten. Hennes läppar var sammanpressade och händerna knutna. Tystnaden var påtaglig eftersom terapeuten lät det hela vara. De båda satt länge tysta och plötsligt började hon snyfta.

- Jävla skit, jävla skit, jag hatar att gråta…jävla skit…hon snörvlade och tog till slut emot näsduken som terapeuten sträckte fram emot henne.

Hon snöt sig och sade mellan snyftningarna;

- Jag hatar att gråta, jag hatar att vara svag…men du kan väl lika gärna få se det då..

- Vad är det jag ser menar du, frågade terapeuten stillsamt

- Men fan, är du dum på riktigt…nej förlåt…förlåt…jag är ju inte klok, vad är det som händer med mig…hon lade huvudet i händerna och vaggade stilla från sida till sida.

- Det är lugnt, i det här rummet händer allt av en anledning och den letar vi rätt på innan du går hem. Just nu behöver du bara få känna på det här. Kan du kanske sätta ord på vad det är som händer inom dig, förutom att du är arg på dig själv för att du gråter.

Hon grät en stund till och svarade sedan med en helt annan röst och en helt annan kroppshållning;

- Förlåt mig, jag är inte klok när den här sidan kommer fram..jag blir så arg.

- Vilken sida menar du?

- Den som du avslöjade!

- Du menar den delen av dig som inte tror att hon är värdefull?

- Ja exakt, men jag skulle kanske säga ännu mer tydligt, hon som vägrar att bli nedvärderad.

- Ah, bra förtydligande! Hon som vägrar att bli nedvärderad…är hon ofta framme i ditt liv, frågade terapeuten nyfiket.

- Om, eller vänta, det vet jag inte riktigt…kan vi undersöka det? Hon lät lite osäker på rösten när hon frågade.

- Självklart! Det är ju det det här rummet är till för.

De samtalade om tillfällen när den här delen av henne kom fram, vad som triggade och om hon någonsin hann tänka innan den kom igång. Dem konstaterade att det hände flera gånger om dagen, även om den hon reagerade på sällan fick uppleva hennes ilska såsom terapeuten fått göra. Det kunde vara en direkt eller indirekt reaktion på ett verkligt möte eller på något hon såg på sociala medier.

- Så när du ser det här mönstret att du regerar på ganska likartade situationer, kan du se om den första reaktionen innan ilskan är densamma?

- Hm, vänta…skall tänka efter…den första reaktionen innan ilskan kommer…är det något som händer innan tror du?

- Ja kanske, först händer något som du sedan känner ilska för, men det är något däremellan som förmodligen händer. En känsla skulle jag tro…får du någon ide?

- SHIIIT!! Hon skrek rakt ut, lade händerna för ögonen och började skratta och gråta samtidigt.

Terapeuten lät det hela pågå till dess att hon lugnat ned sig.

- Så vad hände?

- Herregud det är ju helt sjukt, jag blir rädd. Så rädd. Det hugger till i magen. Sen kommer ilskan.

- Bra där, nu tror jag allt att du nådde en guldåder.

- Ja det gjorde jag sannerligen. Shit alltså, vilket stark känsla. Tänk att jag aldrig innan märkt av den.

- Vill du reflektera lite nu, över vad du just avslöjat? Hon frågade med ett leende på läpparna och en nick emot henne.

- Oj, det är stort…skall försöka…när jag lever på i full fart där så händer olika saker som jag blir rädd för, istället för att låta rädslan komma fram så blir jag arg..jag sätter någon slags gräns tror jag…så att jag inte kan bli skadad…hm..vem skulle kunna skada mig…jag liksom puttar iväg personen eller situationen känslomässigt genom att bli arg…

- Ser du något mer?

- Nej, eller jo vänta..jag ser att det jag gör så på är sånt som nedvärderar mig..shiiit…ja faktiskt, det är så…

- Okey, spännande ju. Var det så du kände här också, där i början alltså, när du blev arg på mig? Att jag nedvärderade dig alltså?

- Hm..fy vad jag skäms nu sade hon tyst och tittade ned på sina händer…men ja jo du verkade så himla stark och jag kände att det skrämde mig…ja det stämmer faktisk sa hon och titta terapeuter rakt i ögonen, du skrämde mig jättemycket där du satt och verkade så trygg och skarpsynt. Hon suckade när hon sagt detta och skruvade lite på sig i stolen.

- Nu är du modig, det vet du va?

- Ja kanske det…kan du säga vad du menar? Jag skulle verkligen behöva lyssna lite nu.

- Absolut! Att avslöja sina skydd är det svåraste som finns eftersom utan dem tror du att du inte duger. Så nu när du är skyddslös behöver du verkligen vara försiktig..eller snarare så behöver vi båda vara försiktiga eftersom det är nu du är i kontakt med det sköraste inom dig, den du under så många år försökt att skydda. Jag skulle tro att du hållit på med den här loopen sedan du var väldigt liten. Vad tror du?

- Tack, jag känner att du är väldigt varsam, tack, det betyder mycket för mig. Hm. Ja jag skyddade mig tidigt eftersom mina föräldrar hade någon slags pakt mot mig. Eller iallafall kändes det som jag inte var trygg med dem hela tiden. De kunde vara supergulliga och varma och pang helt plötsligt fick jag ett straff för något som jag vanligtvis inte fick något straff för. Det var jätteläskigt. Mamma kunde bli ledsen plötsligt för något jag gjorde och så sa hon, vänta du till pappa kommer hem. Så fick jag stryk när han kom hem..bara för att mamma hade sagt att jag var dum. Han frågade aldrig mig, han bara drog ned brallorna på mig och slog. Jag blev argare och tuffare..också bland mina kompisar…bestämde och styrde…och snart fick jag straff av pappa för att jag var för arg…jag skulle uppfostras..så sjukt…Hur känner du dig nu där du berättar, frågade terapeuten

- Det känns som att jag varit..eh, förlåt men...bajsnödig väldigt länge och äntligen får gå på toaletten, sa hon och skrattade högt.

De båda skrattade tillsammans en stund och satt sedan tysta till dess att hon bröt tystnaden:

- Vet du, det här är det viktigaste som har hänt i terapi för mig någonsin.

- Vad bra, sa terapeut och tillade, vad vill du att vi gör med det här nu?

- Jag vill gå djupare, svarade hon snabbt, mycket djupare…om det går..går det?

- Kanske…jag tror att vi behöver ta hand om de här två delarna av dig, den rädda och den arga. Din klyvning. Först var du trygg, sen blev du rädd och för att försöka skapa trygghet igen så skapade du en delperson som var arg. Vad händer i dig när jag säger det?

- Jag känner att det är helt rätt…hur gör vi? Jag jobbar inte alls såhär själv så jag har verkligen ingen aning.

Hon gick hem med följande första uppgifter:

1. En meditations- och andningsövning
2. Samt en reflektionsuppgift: Undersök och skriv ned, i efterhand, hur många gånger om dagen loopen med ilska och rädsla dyker upp. Notera för varje situation vad som händer, vilka som är med, var du är och när exakt triggern går.