NÄRVARO

NÄRVARO

Hon lutade sig tillbaka, knäppte händerna bakom huvudet, tog ett djupt andetag och kände hur hela kroppen fylldes med den där speciella känslan som inte gick att sätta ett enskilt ord på..det var njutning, glädje, tacksamhet, lust, inspirerad….en slags mix av dem alla.

Detta med ord alltså. Hon hade många gånger fastnat i samtal och blivit oense med andra pga hur dem tolkade hennes ord eller hon deras. Det var nog därför hon nu bestämt sig för att skita i att sätta ett ord på vissa saker. Hon valde att uppleva istället…en sanning med modifikation men ändå ett skifte som inte heller det gick att sätta rätt etikett på.

I intervjun med den intresserade journalisten hade hon fått frågor på ämnet. När var det hon hade insett det? Att hon inte skulle använda hjärnan så mycket? Tankarna letade sig lugnt tillbaka till olika tillfällen och pang, där var det.

Hon berättade att det var när hon hade träffat sin shamanlärare. Han som redan varit död sedan en tid. Han hade kommit tillbaka till henne från dödsriket under en trumresa.

Hon berättade att hon satt med trumman efter att ha öppnat upp efter shamankonstens alla regler. Deltagarna var alla redan en bra bit iväg på sina resor. Trummande gick av sig själv och hon hade försvunnit iväg på en egen resa…det var då han kom fram till henne och sa; du måste genast sluta med det här, du vet verkligen inte vad du släpper in.

Hon hade fattat direkt och efteråt hade hon låtit meddela alla deltagare att detta var sista gången hon höll en trumresa. Det var också då hon genomsköljdes av en så stark frihetskänsla. Hennes medvetenhet hade efter det öppnat upp till nya dimensioner. Exakta receptet visste hon dock inte och det var hon lite bekymrad över ibland, eftersom hon gärna hade delat det med andra.

Journalisten frågade om det var något speciellt hon hade börjat eller slutat med efter den gången? Hon hummade och funderade.

- Det var en riktigt bra fråga, hade hon svarat efter ett tag. Låt mig fundera en stund.

Journalisten hade nickat och lutat sig tillbaka i det spännande rummet. Hon såg trumman som hängde på väggen, skallran på ett litet bord nedanför tillsammans med olika fjädrar, stenar och andra mer oförklarliga föremål. Väggarna var fyllda med konst och i bakgrunden hördes lugn, rytmisk musik som gjorde att hon ville röra sin kropp i takt.

- Den där frågan var såå bra, svarade hon med ett skratt, jag förstår mer efter den än jag gjort på länge.

- Nå, vill du dela, frågade journalisten.

- Absolut! Jag slutade ju att hålla trumcirklar..i och med det slutade jag också med shamanismen skulle man kunna säga och jag började att skriva, varje morgon..hade en gammal ritual som jag tog upp igen. 20 minuter i sträck, för hand. Skrev bara det som fanns inom mig, inte döma eller ändra, bara skriva. Det blev mest blaj till en början men successivt började jag få kontakt med något annat. Som en röst inom mig, alltså inte egot som annars babblade på, utan en annan mer distinkt och lugn röst, som jag skrev ned ord för ord. Det var de mest magiska texter om livet, om universum, om mig och olika förtydligande om detta. Jag fick också uppgifter att göra nästan varje dag. Och dem lydde jag slaviskt. Det var riktigt spännande att öppna boken på morgonen och efter 20 minuter ha en ny uppgift.

- Vad var det för uppgifter frågade journalisten, märkbart intresserad.

- Till en början var det saker kring min hälsa, olika typer av träningsutmaningar, sen mera vad jag åt, sov, vilade..hur och när, men sedan blev det mer aktiviteter som handlade om andra..om att vara mer kärleksfull om dem…till exempel fick jag i uppgift att le mot varenda människa jag mötte. Det var väldigt spännande och ledde tex till att jag utan anledning fick en blomma av en ung tjej och en kram av en gammal man som jag efter ett leende satte mig bredvid på tunnelbanan. Men också att dela kärleksfulla ord på mina sociala medier eller att ge bort enkla uppgifter som andra kunde må bra av. Kort sagt så handlade allt om att jag först skulle ta ansvar för mitt eget välmående för att jag sedan skulle kunna ge till andra av mitt överskott.

- Det låter väldigt flummigt i mina öron svarade journalisten, dock utan skepsis.

- Jahahhaha, skrattade hon och slog sig lite symboliskt för knäna. Det är det många som tycker. Men det beror ju på vad man kommer ifrån. För mig är det rent och enkelt, utan en massa regler om hur jag behöver göra för att göra rätt..och det får mig att må enormt bra.

- Jag bokade ju det här mötet med dig eftersom jag hört så många berätta om hur hjälpta dem blivit av dig. Jag är nyfiken på vad du gör, vill du berätta?

- Egentligen gör jag ingenting. Jag bara sitter i samma rum som klienterna. Pratar lite, frågar lite..jag älskar det verkligen. När klienten till slut kan landa i sig själv, ta ett djupt andetag och luta sig lite tillbaka, då ser jag att den är där.

- Vilken "den" är där?

- Känslan som man inte kan sätta ett enda ord på..närvaron..själen..

- Men hur ser du det?

- Dom blir genomskinliga, svarade hon lätt

- Va? Journalisten skrattade till och lutade sig fram, sa du att dom blir genomskinliga?

- Ja exakt…som ett negativ och genomskinliga. Då vet jag att dom mött sig själva på djupet.

- Det låter ännu flummigare, svarade journalisten som ännu skrattade.

- Ja jag vet, men det är så det är. Jag har själv trycktestat det. Varje gång jag såg det till en början så frågade jag vad dem kände, vad som hände och vad dem ville. De alla beskrev samma sak. Att tankarna var borta och att känslan var väldigt härlig på olika sätt.

- Kan jag bli genomskinlig för dig, frågade journalisten lite klurigt

- Njae, det vet jag inte men låt oss testa, hon log mjukt och sade sen, lägg ifrån dig allt och luta dig lite mer tillbaka i fåtöljen…ta ett djupt andetag…

- Va, skall vi testa direkt, frågade journalisten lite nervöst.

- Ja men exakt, varför skall vi vänta på det? Gör nu som jag säger, sa hon lite uppfordrande.

Journalisten lydde och gjorde allt som hon bad henne att göra. Andas, skifta fokus, andas igen, lyssna, dofta…ja en massa olika saker faktiskt..plötsligt frågade hon:

- Så hur känns det nu, i dig?

- Oj, svarade journalisten lite släpigt, jag mår jättebra…faktiskt har jag inte mått såhär bra på väldigt länge..såå lugn..

- Jag ser det, svarade hon lugnt

- Är jag genomskinlig nu, frågade journalisten ivrigt..

- Ja du var det en bra stund, men nu syns du igen. Ta ett till djupt andetag och fokusera på alla ljud du kan höra inom dig…så ja, där skall du vara, så ta ännu ett djupt andetag och känn efter hur det känns i dina fötter…och nu i ditt bäcken.…så tittar du på mig samtidigt…sådärja, nuså, nu är du genomskinlig…känner du?

- Jaaa, helt magiskt ju. Journalisten var lugn och tillbakalutat…när hon sa, såhär har jag aldrig känt mig förut.

- Jo det har du nog, när du var mindre, när du inte hade så mycket ansvar eller idéer om vad du skulle göra, hinna och försöka uppnå.

- Jo det stämmer nog.

- Ta nu som uppgift att försöka bli genomskinlig några kortare stunder varje dag, det kommer med största säkerhet att hjälpa dig till mer frihetskänsla och glädje, sa hon med den där fina värmen i sin röst.

- Det skall jag absolut försöka göra. Journalisten nickade och reste sig upp lite mer aktivt i stolen och ställde en sista fråga:

- Vad tycker du är viktigast att förmedla till läsarna?

Då svarade hon med eftertryck:

- Du är magi, att du lever är magi och att du vaknar varje dag till en helt ny dag är magi..det finns inget att vara rädd för, det finns inget du måste göra. Hitta din kreativa ådra och låt den inspirera dig till att finna ditt unika uttryck…eftersom att just du, sån som du egentligen är, behövs.