Livet och kraften i människan

Livet har en förmåga att servera innehåll, emellanåt, som man helst hade varit utan. Och detta trots att vi alla så mycket det går, bäddar för det skall vara härligt. 

Vi människor är en ganska tapper skara skulle jag säga. Vi kliver upp på morgonen och kör vidare trots att vi egentligen inte mår bra. Vi levererar, presterar, tar ansvar, ger och hoppas på att det kanske någon gång kommer tillbaka till oss själva. Till det inte går länge..till all ork och lust tagit slut. Till vi "stupar":

De flesta av mina klienter hör av sig när det inte längre går att vara duktig. När känslan av lust och glädje slutat att besöka dem. Då återkopplingen från livet mest känns som käftsmällar. Då de är nere för räkning, kan man säga.

Att på något sätt få tillbaka makten och glädjen kan då tyckas långt borta, hopplöst...kanske till och med meningslöst. Men ändå sträcker man ut sin hand och ber om hjälp. 

Vad är det som gör att människan är så stark, så envis och trots allt tror på hoppet. 

Den frågan har jag ställt mig så många gånger. Varför är den drivkraften att leva trots allt så stor, att drömma om att det blir bättre sen och att tron på att det vänder så självklar? 

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att människor fortsätter resa sig. Men jag har sett det om och om igen. Ja såklart instinkter..men djupare..

Kanske det beror på att vi alla någonstans har något inom oss som inte kan gå sönder. Något som är viktigare eller mer värdefullt än det vi strävar efter utanför?

Kanske hittar man det med ett lite långsammare tempo..eller genom att se på det som redan är här, som redan är bra..eller iallafall okey?

Vad tror du och vilken är din egen erfarenhet?

 

HÄR FINNS BLOGGPOSTEN OCKSÅ SOM EN REFLEKTERANDE LJUDFIL