Jag hade egentligen inte tänkt bli samtalsterapeut

Jag hade egentligen inte tänkt bli samtalsterapeut.

Jag hade en verksamhet inom näringsmedicin och trivdes bra med det.

Men livet hade andra planer för mig.

För många år sedan började det komma fler och fler människor till mig som var svårt sjuka. Ofta på rekommendation från någon annan. Många av dem hade cancer och såg mig som ett sista halmstrå.

Jag var tydlig med att jag inte fick behandla cancer. Det var ett av de tillstånd som jag enligt reglerna inte fick arbeta med.

Men människorna kom ändå.

Och eftersom jag inte fick behandla dem började vi istället prata. Det visade sig bli början på något som skulle förändra hela mitt yrkesliv.

Vi pratade om när sjukdomen hade börjat. Vad som pågick i livet just då. Hur relationerna såg ut. Hur de mådde känslomässigt. Vad de var rädda för. Vad de bar på som ingen annan visste.

Och gång på gång började jag lägga märke till något. Det verkade finnas en historia bakom sjukdomen. Inte bara en medicinsk historia. En mänsklig historia.

Ibland handlade den om sorg.

Ibland om rädsla.

Ibland om relationer.

Ibland om ett liv där personen under lång tid hade tagit hand om alla andra utom sig själv.

Ju fler människor jag mötte desto svårare blev det att bortse från det jag såg.

Jag började förstå att jag var minst lika intresserad av människans inre liv som av hennes fysiska kropp. Kanske mer.

Det fascinerade mig att medvetenhet ibland verkade förändra människors förhållande till både sjukdom, behandling och livet självt. Inte alltid. Inte för alla. Men tillräckligt ofta för att jag skulle fortsätta undersöka det.

Det var också då mitt intresse för stress, trauma, anknytning och människans känsloliv på allvar tog fart. Frågorna blev fler. Inte färre. Och de frågorna har följt mig sedan dess.

Idag, över trettio år senare, är jag mindre intresserad av enkla svar än jag var då. Men en sak har jag blivit alltmer övertygad om. Människan är mer komplex än vi ofta tror. Och kroppen är betydligt klokare än vi ibland ger den kredit för.

Det är kanske därför jag fortfarande fascineras av läkning. Inte för att jag tror att allt går att förklara. Utan för att jag fortfarande förundras över vad som verkar kunna hända när människor börjar förstå sig själva lite bättre.

Min fascination för människans förmåga till läkning har alltså följt mig i större delen av mitt vuxna liv. Och kanske är det just därför jag i höst kommer att hålla en workshop på temat läkning.

Inte för att jag sitter inne med alla svar.

Utan för att ämnet fortfarande fascinerar mig lika mycket idag som när de där första samtalen började för många år sedan.

Under workshopen kommer vi att utforska relationen mellan kropp, stress, känsloliv, medvetenhet och de val vi gör i vardagen. Det blir en dag för reflektion, nya perspektiv och konkreta verktyg för dig som vill förstå dig själv och din hälsa lite bättre.

Om du är nyfiken får du gärna mejla mig så berättar jag mer på helena@helenabroander.com

Ha en fin dag!

Bloggtexten som ljudfil