Andras forskning eller dina egna upptäckter?

Jag älskar att lära mig saker om människans kropp och psyke. Det finns alltid en liten lucka i min egen kunskapsbank som kan fyllas på eller förtydligas. Inte minst eftersom jag arbetat så många år och forskningen med tiden har hunnit ikapp en del av det som en gång mest byggde på observationer och erfarenhet.

Idag lyssnade jag på Andrew Huberman när han hade Ido Portal i studion. En oerhört intressant diskussion som pågick i nästan tre timmar.

När jag lyssnar på människor som dem händer egentligen alltid samma sak inom mig. Jag försöker vara helt öppen. Jag vill verkligen förstå hur de tänker. Och rätt som det är säger något inom mig: "Stanna där." Då pausar jag. Inte för att jag inte håller med, utan för att jag vill ge mina egna tankar tid att hinna ikapp.

Ibland blir det jag hör en pusselbit som förtydligar något jag redan anat. Ibland förändrar det mitt sätt att tänka en aning. Och ibland märker jag att det inte riktigt passar ihop med den människosyn jag själv har vuxit fram till genom åren.

Så där håller jag på.

Jag undersöker.

Lär mig nytt.

Förstärker.

Omprövar.

Efter mer än trettio år av möten med människor, egna studier och klinisk erfarenhet har jag en ganska tydlig livsfilosofi kring människans välmående.

Den är min.

Den behöver inte vara någon annans.

Men jag tycker att den kan vara värd att lyssna på, inte för att ta över, utan för att se vad som händer inom dig när du hör den.

Åker det jag säger in?

Åker det jag säger ut?

Förstärker det något du redan anat?

Eller hjälper det dig att se något från ett nytt håll?

Det är kanske där jag tror att något viktigt händer.

Kunskap blir som mest levande först när den får landa i den egna erfarenheten. När man får pröva den mot sitt eget liv och upptäcka vad som faktiskt stämmer för en själv.

Huberman talar ofta om disciplin. Ido Portal pratar mer om att mjukt närma sig motståndet. Båda perspektiven väcker något hos mig. Men jag märker också att jag alltid återkommer till samma fråga:

Vad behöver just den här människan, just nu?

Det är en fråga som ingen annan än människan själv kan besvara fullt ut. Men det kan kärvas rätt frågor och ibland konkreta påstående för att rösten där inne skall svara tydligt nog.

Därför tror jag att vi behöver bli allt bättre på att lyssna inåt samtidigt som vi fortsätter att lära av andra. För mig är de två inte motsatser. De hör ihop.

Det är egentligen min viktigaste övertygelse.

Varje människa är unik.

Ingen annan lever ditt liv.

Ingen annan känner din kropp inifrån.

Ingen annan bär dina erfarenheter.

Därför tror jag också att vi behöver skapa ett eget sätt att ta hand om oss själva. Inte ett perfekt system, utan något som passar just den vi är. Ett sätt att leva som, med tiden, nästan blir som en trygg förälder inom oss. Någon som hjälper oss att vila när vi behöver vila, utmanar oss när vi behöver växa och påminner oss om vad som faktiskt är viktigt.

Det är kanske den delen vi behöver lyssna fram.

Den där stilla rösten som inte längre vill leva i ständig rädsla eller tro att alla andra vet bättre.

Den del av oss som långsamt lär sig ta ansvar för sitt eget välmående och sin egen riktning. För när den kontakten blir starkare händer något. Då blir behovet av att vara bäst, vinna, imponera eller få bekräftelse inte lika styrande längre. Kanske finns lusten till det fortfarande där ibland. Men den får inte längre bestämma vem du är.

Jag tror att vi människor är skapta för att skapa. För att uttrycka oss. För att forma liv som passar just den vi är.

Men när vi lever länge i stress eller ständig anpassning blir det lätt svårt att höra den egna riktningen. Då blir andras röster ofta starkare än den egna. Kanske är det därför jag återkommer till samma sak, om och om igen. Inte för att jag tror att jag har alla svar Utan för att jag tror att varje människa behöver upptäcka sitt eget.

Andrew Huberman har sina erfarenheter. Ido Portal har sina. Jag har mina. Och du kommer alltid att ha dina.

Det är kanske där det verkligt intressanta börjar.